första natten, jag grät, grät och grät... jag somnade hos min mamma för min jääävla rädsla att somna ensam. för varje steg jag tog trodde jag att jag tog ett närmre döden, och att den var nära, inte Malin 17 år som som vanligt tar ett steg närmre döden, utan jag var verkligen nära. jag kan inte se mig som levande dessa dagar. därför räknar jag inte bort den månaden vi var utan varandra, för den månaden var jag paketerad, infryst! jag hade samma datum när vi blev tillsammans som jag hade när han gjorde slut. mina vänner fanns där, dag, morgon och natt men aldrig att närheten av dem kom i närheten av han, de hjälpte med allt de kunde & för det är jag evigt jävla tacksam.
men den jävla psykiska smärtan Jag kände, kommer de aldrig förstå, det kommer ingen förstå!
ett brustet tonårshjärta kan inga ord i världen laga, utom en jävla persons, och de kom tillslut. Jag och nico hade ändå kontkakt och vi träffades nästan dagligen under dessa dagar, men faktiskt vet jag inte om inte det gav mig mer smärta för varje gång jag åkte ifrån han, utan en hejdå puss, utan någon som tittade efter mig i dörren, utan vetskapen om att jag somnar bredvid honom imorgon istället. fy helvete vad jag gråter när jag skriver dethär, men de känslor jag känt kan jag inte få ner tillräckligt bra i ord. men jag var svart, jag förstod vad kärlek var, jag förstod och lärde mig av de misstag jag gjort, och de jobbar jag på.
men jag kommer aldrig att glömma den känslan, jag mår så dåligt för jag själv orsakat personer den smärtan. men så hemskt, att han ville träffas men att han var så kall, hur han kunde stänga av, det kommer jag aldrig att förstå? hur han kunde ibland bara sitta där och prata utan mening, hur han kunde titta utan att se, men min smärta kommer jag heller Aldrig förstå mig på.
jag har fått förklaringen på varför, hans pappa, tyvärr är det sant! mitt hjärta revs i så många bitar, som daniel sjunger i från och med du,
en tredjedel av den jag var går hem, för en är krossad en är din.
jag var inte hel. så jävla töntigt det låter att vara 17 år och skriva dethär, men hur mycket hat jag än känner för honom ibland, hur mycket jag än velat & bett honom dra åt helvete, så vet jag nu att inte en sekund kommer jag ha det bättre utan honom. dessa dagar fick mig att inse att all irritation är så jävla värd att känna för att vara få vara med honom!!!!
aldrig ska jag gå ifrån honom & aldrig kommer han att gå ifrån mig!
vi har känt på dom dagarna och tack vare dom, kommer vi gå genom allt tillsammans.
en tredjedel av den jag var går hem, för en är krossad en är din.
jag var inte hel. så jävla töntigt det låter att vara 17 år och skriva dethär, men hur mycket hat jag än känner för honom ibland, hur mycket jag än velat & bett honom dra åt helvete, så vet jag nu att inte en sekund kommer jag ha det bättre utan honom. dessa dagar fick mig att inse att all irritation är så jävla värd att känna för att vara få vara med honom!!!!
aldrig ska jag gå ifrån honom & aldrig kommer han att gå ifrån mig!
vi har känt på dom dagarna och tack vare dom, kommer vi gå genom allt tillsammans.
